Ursäkta!

Jag var nog väldigt naiv när jag i början av sommaren fick för mig att börja blogga igen. Dels finns ingen tid. Och dels gick musten ur mig… Det är så många småsaker hela tiden som hopar sig till stora tunga klippblock som är helt orubbliga…
Sen har man ju tappat alla sina gamla läsare. Numera finns det ju ett oändligt antal bloggar så chansen att man hittar några nya läsare är nog minimal. Och gör man dessutom aldrig några nya inlägg så är nog chansen mindre än minimal…
Men som jag skrivit tidigare: ”anledningen till att jag dammade av min gamla webbplats var att jag behövde någonstans där jag kunde samla tankar och bilder från vår trädgård. En plats där man kan gå tillbaka och hitta lite energi när allt känns hopplöst. Även om sajten finns till mest för min egen skull så hoppas jag att någon annan kan finna något av intresse här.”
Och så katterna såklart! Inte utan mina fyra fyrbena vänner!!!

Så jag tragglar på här när tid och motivation infaller vid samma tidpunkt. Jag ber så mycket om ursäkt om tillfällena blir mindre frekventa än lovligt! Och så ber jag om ursäkt till alla känsliga personer för bilden nedan…

En liten groda satt som förstelnad i trädgården i går när vintern plötsligt kom på besök.

Odödlig ros

Även jag som inte är speciellt förtjust i röda blommor måste erkänna att röda rosor är ganska vackra. En för mig ny åsikt! När jag upptäckte att alla rosor i vår rosrabatt var röda så tog jag ett snabbt beslut om att gräva bort buskarna. Men förmodligen får de fortsätta leva. Min mor ska ta några buskar och de hon inte vill ha tänker jag behålla. Men… Vi måste göra en ny rabatt först. Visst är varje enstaka ros vacker men när man ser dem i sitt sammanhang, det vill säga i rabatten, så blir man lite konfundersam…

HJÄLP! Tänker någon… Jag med! Man ser knappt rosorna för allt ogräs och gräs. Dessutom har det slunkit in en katt bland hermelinerna! Vad den rosa rosen gör i den röda rosrabatten har jag ingen aning om. Men vacker är den!

Tillbaka till de röda rosorna: ‘Nina Weibull’ heter rosen och är en väldigt vanlig rabattros. Både älskad och hatad. Blommar hos oss från mitten av juli ända till frosten kommer. Och lite till… Den har drabbats av svartfläck tidigare år och tappar då nästan alla sina blad, men fortsätter ändå blomma. De tre vintrar vi bott här har rosorna inte varit övertäckta, jorden inte ens kupad och under vintern 2012/11 så hamnade halva rabatten under en två meter hög med snö och den andra halvan blev överkörd av snöslungan och använd som gångstig halva vintern… Betänk att temperaturen den vintern var väldigt låg… Första våren gödslade jag rosorna och höll undan ogräset hela sommaren. Visserligen var blommningen betydligt rikligare än följande år då de fått klara sig själva bortsett från beskärningen under våren.
Skulle vilja förkunna rosen ODÖDLIG!

Rosorna ovan är fotade en kall och solig morgon den 12 oktober 2010. ‘Nina Weibull’ blommar så länge hon kan!

‘Nina Weibull’ är faktiskt inte vår enda röda ros. Vi har en till som klättrar nere i ruinen. Har dock inte hittat någon namnlapp på denna. Första året kom där bara upp en liten liten pinne. Andra sommaren kom en lite längre pinne och en liten ensam ros. I år har det kommit ett tjugotal blommor och tre långa grenar! Vad har vi gjort? Ingenting mer än att jag beskurit rosen om våren… Tror även denna ros får vara kvar. Ska se om den mår ännu bättre med ytterligare kärlek. Kan nog bli riktigt fint om man planterar någon ytterligare växt i stället för ogräset…

Roande solkatt

Visst! Ibland är kombinationen fyra katter + ett liten barn ganska jobbig. Särskilt eftersom våra fyra katter inte alltid är sams och de båda honorna lägger små protesthögar på väl utvalda ställen emellanåt av olika anledningar…

Men barn och katter har så mycket glädje av varandra! Och mer utbyte lär de bli ju äldre Ludde blir! Även om Gilbert och Thelma är de som gosar mest med Ludde så är nog Arvid den som ser mest potential i Ludde. Det kommer nog bli en hel del spring på de två framöver. De leker redan nu en hel del tillsammans men än så länge är det ju inte så lätt med kommunikationen dem emellan :)

Måste bjuda på ett litet videoklipp som vi spelade in i slutet av maj när Ludde var 8,5 månad. Huskatterna Arvid och Thelma jagar en solkatt från en kökskniv. Ludde tycker det är såååå roligt när katterna busar.

Sommarnätter

Två veckor har gått sedan midsommar. Bara två veckor!!! Det känns som det var en månad sedan. Minst… Vanligtvis brukar tiden flyga iväg och man vet inte riktigt vad man gjort av den. Men det har varit ett par riktigt jobbiga veckor. Alla småbarnsföräldrar brukar klaga på sömnbristen. Nu VET jag vad de pratar om… De sista två månaderna har varit tuffa, men de sista veckorna snudd på outhärdiga. Upp och trösta en gång i timman och minst ett längre gråtpass om en till två timmar. Och jag som klagade när pojken skulle äta varannan timma om natten…

Gubben har sovit i annat rum och jag har passat på att sova lite om dagarna när Ludde sover. Men det innebär ju att man inte får någon egentid överhuvudtaget och det blir svårt att orka ge Ludde den uppmärksamheten han behöver om dagarna. Men, det vänder! Det är jag övertygad om.

I förmiddags tyckte jag mig se ett litet risgryn i överkäken :) Tadam! Där har vi det! Inte konstigt om det har varit svårt att sova.

Det vilda djurlivet i trädgården

Just för tillfället är det mest tama grannkatter i röresle i vår trädgård. De fjärilar som syns i början av sommaren har försvunnit och nu väntar vi på nästa omgång fjärilar. Jag vet inte riktigt varför men mitt på sommaren så är det en period när man inte ser en enda fjäril. Kan det vara så att det inte finns mat tillräckligt just då eller är det mitt i ett generationsskifte? I vilket fall som helst så just under denna perioden dyker trollsländorna upp. Lite skräckinjagande och vackra på samma gång!

 

Efter regn…

Var tvungen att ta en liten trädgårdsrunda i solskenet för att beskåda förödelsen efter gårdagens ”rekordregn”! Hos mamma och pappa, som bor en liten bit härifrån, föll 50 ml på ett dygn. Och det bara fortsatte… Men förödelsen uteblev! Det var bara vallmon som dukat under, det andra såg ut att orka resa sig igen med hjälp av solskenet.

Bland vresrosorna var det full aktivitet.

En trädgårdsiris fotat från kanske inte sin mest fördelaktigaste sida. Men de är mäktiga från alla håll! Det är lite svårt att fota när man har sonen i bärsele på magen… :)

Sen har vi ju flädern… Eller vi och vi… Det är egentligen grannens gigantiska fläderhäck. Men den hänger över vårt staket så då är det väl helt okej om vi njuter lite av den också? Någon gång ska vi sätta en egen fläder…

Nä, det där rekordregnet hade bara lämnat spår i ån. Vattennivån var minst lika hög som i våras!! Och vad det forsade…

Rhododendron catawbiense ”Grandiflorum”

Vi har en grupp om fyra individer av vårt lands vanligaste parkrhododendron i trädgården (ja, det står ett par till stackare en bit bort men de är så små så de räknas inte…). Ett rätt surt gäng på många sätt… Kala grenar som tappar de matta och grådaskiga hängande bladen. Dessutom fick vi bara njuta av tre blommor den här sommaren. Vad jag kan dra mig till minnes så kom det några fler blommor de andra två försomrarna vi bott här.

Efter lite letande på nätet så har jag kommit fram till att det skulle kunna vara svampen Phyllosticta som är orsaken. Svampen kan tydligen angripa när rhododendronplantan lider av näringsbrist. Detta låter ju mycket rimligt då ingen förmodligen har gödslat buskarna de senaste åren och dessutom har vi ju lerjord här vilket i sig kan orsaka näringsbrist då jorden kanske blir alldeles för tät. Undra om de slarvat med grävandet när de planterade plantorna? Hittade en lösning att man kunde gräva upp plantorna och göra om allt från början… Nej tack! De är rätt stora vid det här laget och det enklaste vore nog i så fall att börja helt från början med nya rhododendron.

Även om rhododendrona drog in på blommandet i år så har de i alla fall skjutit nya skott. Många fler än tidigare år! Något positivt i alla fall! På bilden ovan syns de där mörka fläckarna som enligt vissa sidor på nätet skulle kunna vara svamp. Det finns betydligt fler fläckar på andra ställen…

Bild ovan tagen 2010-06-01 att jämföra med bilden nedan som är tagen i år, 2012-06-13. För två år sedan bildades massa blomknoppar (som delvis aldrig slog ut om jag minns rätt) men det kom inga nya skott. I år var det tvärt om. Varför?

Bilden ovan är väldigt oskarp på grund av en sprattlande son på magen :)

Tills vidare kör jag på som jag gjort ett par säsonger: gödsling vår och efter blomning samt täcka med eklöv under buskarna.Ska komma ihåg att knipsa av de där stackars blommorna också…

Ett litet ljus i hopplösheten

Tog med min lilla son på en trädgårdsrunda i eftermiddags. Det höll på att sluta i tårar… Såg bara allt ogräs och allt jobb vi kommer ha att få i ordning på trädgården. Men så gick vi vidare och till slut hade den där lilla tåren torkat bort och jag kom på mig själv med att njuta. Jag har definitivt för höga krav på oss och vi kommer ALDRIG nå upp till dem. Som sagt; ”Vi bor i ett lite för stort hus i en alldeles för stor trädgård…”

Vi kommer förhoppningsvis bo här måååånga år och kanske är parksliden och kirskålen utrotad om 20 år? 😉 Om inte… Ja, egentligen är det ju rätt vackra växter vars enda fel är att de tar lite för stor plats lite för fort…

Men lite här och där i hopplösheten så sticker ett litet ljus upp. Som här en gul daglilja. Den hade jag egentligen tänkt att gräva upp för färgens skull. Men idag kom jag till insikt. Varför inte samla alla röda och gula blommor i en rabatt. Även om de inte gläder mig så gläder de alltid någon annan :)

Och så har vi ju alltid aklejorna…  Jag älskar dem! Underbara färger och så ståtliga och näpna på samma gång. Att de sedan sprider sig som ogräs… Det är förlåtligt!

Nä, dagens trädgårdsrunda slutade allt med ett leende på läpparna!

Vår trädgårds baksida

Vi kallar den del av trädgården som vetter mot vägen för ”baksidan”. Det kanske inte är helt självklart men på andra sidan huset finns entrén och det känns naturligare att kalla den sidan för ”framsidan”. Vår baksida utgör den största delen av trädgården och består mestadels av något vi kallar gräsmatta 😉 I gräsmattan växer det några buskar och träd samt öar av perenner. Allt utslängt till synes lite hipp som happ. Eftersom vi i princip aldrig befinner oss på baksidan så har vi heller inte brytt oss något vidare om växterna och har heller lite dålig koll på vad som växer där.

I helgen tror jag dock att vi fick till namnet på en av buskarna. Satt nämligen och funderade över vilka träd som skulle kunna passa här hemma och slank in på en sida som visade en bild på en manchurisk valnöt då en liten polett trillade ned. -Ahaaa!

Kan det vara manchurisk valnöt tro? En väldigt misskött sådan i så fall. Hos oss är den mer en liten buske än ett träd. Varje vinter går några grenar av eller blir rådjursmellanmål och varje vår när de första löven spruckit ut kommer frosten och dödar allt grönt. Men den repar sig och nya löv tittar snart fram. Trots buskens hårda liv så blir den allt lite större för varje år. Men ett träd… Nä, det kommer den nog inte bli i detta liv.

Projekt: ”utrota parksliden” inledd

I vår trädgård växer mestadels ogräs. Egentligen är begreppet ”ogräs” väldigt subjektivt. Ett ogräs är en växt som växer där man inte vill ha den. Med andra ord kan ett ogräs för mig vara en vacker och önskvärd växt för dig.

I ena änden av vår pool växer varje vår upp en stort bestånd av parkslide. När vi köpte huset fick vi höra att det var bambu som växte där. Men när vi läste på om bambu insåg vi direkt att det här var den växt som lite galet kallas ”fattigmans bambu”. Många kan nog hålla med om att parkslide är ett ogräs även om det är ett vackert sådant. Egentligen hade vi gärna låtit den stå kvar där den stod. Den fyllde sin funktion som insynskydd med råge. Men vi har planer på att plantera andra växter på fler sidor om poolen. Dels för insynen och dels för att dölja poolen. Den är ju inte direkt vacker… Men eftersom parksliden är mycket invasiv (!!!) så valde vi att först försöka utrota denna för att slippa hålla den i schack i framtiden.

Bilden ovan är tagen 1 juni 2010. Redan så tidigt på sommaren har parksliden nått två meter i höjd. Om ni tittar närmare i bilden så ser ni att den spridit sig ända fram till vårginsten (som för övrigt är bortgrävd). Eftersom vi har haft gräsmatta runt parksliden har dess spridningsförmåga inte varit något större problem men mer än att man fått riva bort de plantor som hela tiden envisats att titta upp ur buskarna ni ser i bilden.

Den här bilden är tagen en månad senare och från andra hållet. Nu har parksliden nått sin fulla höjd på tre meter. Något senare under sommaren blommar den med gräddvita vippor ungefär likt en astilbe.

Här är en planta som precis tittat upp ur jorden. Tidigare i våras grävde vi bort så mycket vi kunde av parkslidens rotsystem. Med en minigrävare klarade vi att gräva ca en halv meter djupt. Men eftersom rötterna gick mycket djupare lade vi en dubbel markduk över hålet och fyllde igen med jord som vi tog från en liten kulle några meter bort (återkommer om jordgubbskullen). Som väntat har det tittat fram en hel del plantor runt om markduken och dessa har vi tänkt att försöka ha ihjäl med hjälpmedel som jag helst inte nämner vid namn och som i övrigt är strängd förbjudna i vår trädgård.

Nu återstår att vänta ett par år för att se om vi lyckas utrota parksliden. Har ni någon erfarenhet av parkslide så tar jag tacksamt emot tips!!!
Vill ni läsa mer om parkslide så läs i denna tråden i Allt om trädgårds forum eller så kan ni ju googla själva. Det finns en hel del deprimerande läsning…

Kommentar den 15 juni, 2012 kl. 21:04
Vi köpte hem en dunk med hjälpmedel som jag helst inte nämner vid namn men samvetet var inte riktigt med på noterna så vi har beslutat att försöka trötta ut parksliden genom klippning och skippa dunken. I stället för att sikta på att anlägga häck och rabatter om tre år så ska vi bygga odlingslådor och plantera växter i som skyddar lite mot insyn. Sen kan vi bara hålla tummarna för att sliden är väck innan vi dör…